11 februari 2015

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor…


…som inte hjälper varandra, sa Madeleine Albright (fd amerikansk utrikesminister). Jag vet inte hur det är med den saken, men det är lika irriterande varje gång som en kvinna använder sig av klassiska manliga maktstruktursfasoner för att förminska andra kvinnor. Helt nyligen var jag med om det igen, men den här gången var det extra beklagligt, eftersom kvinnan i fråga har haft en högt uppsatt position i något som kan betraktas som en politisk feministorganisation till höger om mitten. Kvinnan (som jag inte tror att jag har något otalt med) och jag träffades en morgon framför en kaffetermos. Hälsningsleenden utbyts, en nick och kanske ett ”god morgon”. Sedan… ”Vilka damiga kläder du har nu för tiden.” (Hon kan ha sagt tantiga, jag är lite osäker. Men innebörden var glasklar.) Jag blev helt paff. Stum. Det kändes surrealistiskt, som att det inte hände på riktigt. Allvarligt, står hon här och kommenterar mitt utseende, när hon istället skulle kunna ha sagt något nedsättande om mina åsikter eller politiska gärningar? Om det nu fanns ett trängande behov av att säga något förolämpande. Jag svarade inte. För att bryta tystnaden, eller kanske för att försöka släta över den pinsamma stämning som höll på att ta form levererades nästa salva. ”Ja men alltså, du skulle ju kunna se mycket yngre ut. Du skulle ju kunna tas för en 25 åring (stort leende) om du valde lite andra kläder. Jo, jo, det är säkert.” Det fanns inget att säga efter det. I och för sig hade jag kunnat försöka ge mig på att förklara att jag inte har något som helst intresse i att försöka se ut som någon knappt äldre än mina döttrar. Det hade nog inte gått fram. Den där ”du duger som du är” kursen skulle inte ha haft någon större nytta här.  Jag skulle också ha kunnat ge mig in på att förklara att jag är stolt för den jag är. Och att jag aldrig skulle vilja ha mina senaste 20 år ogjorda. Könsmaktsordningen är tillräckligt stabil för att en kvinna i tantiga kläder(?) ska behöva armbåga sig fram för att komma någonstans. En 25-åring har det ännu tuffare. Jag kan tänka mig att Maud Olofsson blev lika förvånad när Göran Persson (som vid den tidpunkten ändå kunde betraktas som Sveriges drygaste gubbe) kommenterade hennes vikt framför TV-kamerorna. Hela den förmiddagen hörde jag Madeleine Albright i bakhuvudet.

Samma kväll på ett annat möte, i ett annat sammanhang, hände motsatsen. I den miljön hade jag tidigare stuckit ut hakan ordentligt, det hade börjat blåsa, nej storma, men den gemensamma lösningen var inom räckhåll. Där finns en klok kvinna med bred erfarenhet och förmodligen stark självkänsla, tillhörande ett stort samlingsparti på högerkanten. Vi stod framför kaffetermosen när hon sa till mig. ”Du vet, det här är din förtjänst. Vi hade aldrig varit här utan dig”.

Jag är full av beundran för kvinnor som hjälper och stöttar varandra. Som vet att det inte alltid är så förbaskat lätt. Som vet att det kostar på att vara kaxig, driva på det som man vet är rätt, inte ge upp. Och att man vill ha lite credd för det ibland också.
 
Det kanske inte finns en särskild plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra, men livet på jorden blir betydligt lättare i alla fall.