27 augusti 2015

Jag gjorde motstånd.

”Sverige har inte råd med fler invandrare. Vi har ju inte ens råd med pensioner till våra egna.” Kommentaren kom från en balanserad vit man i övre medelåldern, frisk och utan ekonomiska bekymmer. Och sedan följt av det obligatoriska ”Jag är ju ingen rasist”. Eftersom jag aldrig låter sådana kommentarer slinka förbi oemotsagda – hur less man än kan bli – så tog jag sats för att börja en diskussion. Den här gången behövde jag inte det, en 20-årig kvinna i närheten tog hela debatten på ett brilliant sätt. Jag bara lutade mig tillbaka och njöt av föreställningen. En annan kvinna, runt 18, väste till mig ”Jag fattar inte hur många äldre kan gå på den där SD-propagandan”.
 
Jag vet inte om äldre har ett större ansvar än yngre, men sannolikheten att de har känt eller träffat personer som var med i Tyskland på 30-talet är åtminstone större. När landet hade dålig ekonomi och skyhög arbetslöshet pekades små minoritetsgrupper ut som syndabockar för allt ont, och Hitler fick till slut stöd av 37 % av befolkningen i allmänt val. Jag är skiträdd för att samma sak ska hända här i Sverige. Retoriken är densamma här och nu som där och då. ”Allt är invandringens fel.” Att vi har problem med för stora klasser och lärarbrist i skolan, att förlossningsvården inte fungerar på ett säkert sätt, att sjuka människor inte får den vård de behöver och att många pensionärer – främst kvinnor – lever i fattigdom är inget vi accepterar i en välfärdsstad som Sverige. Men är det invandringens fel? Svaret är nej. Svaret är att vi betalar för lite i skatt. Alla skattesänkningar som den förra regeringen ägnade sig åt (och faktiskt lånade pengar för att finansiera) har urgröpt landets ekonomi. Idag betalar den som arbetar lika mycket skatt som hen kostar samhället. Det betyder att det inte finns något kvar att fördela. Så svaret är att vi måste minska arbetslösheten och betala mer skatt. Under förutsättning att vi fortfarande vill ha en gemensam, väl fungerande och allmänt finansierad välfärd.
 
Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Från Syrien flyr familjer för sina liv, de flesta blir kvar i regionen. Jordanien har tagit emot 2 miljoner flyktingar. De som kommer till Europa och Sverige är en liten bråkdel. De som tar sig hela vägen till norr  är medelklassfamiljer med hus, bil och jobb som lämnat allt de har och hela sitt sociala sammanhang, för att rädda sina liv. Och de som kommer hit till Sverige har högre utbildning än vad vi svenskar i genomsnitt har. Självklart kostar flyktingmottagningen pengar, det vore tramsigt att påstå något annat. Men det är inte de här familjerna, eller de ensamkommande barnen, som är ansvariga för att vår fina välfärdsstat monterats ner, skattesänkning efter skattesänkning.
 
Jag träffade en kvinna i Tyresö centrum i veckan. Hon och hennes man var politiska flyktingar men har bott länge i Sverige. Deras barn är födda här, Sverige är deras land. Hon berättade för mig hur rädda hennes barn är, hur de hör stöveltrampet dåna allt högre. De läser om tyska nazister som pissar på oskyldiga små barn. Och de ser hur hatet växer också här. Hennes barn har noga lärt sig vad som hände i Tyskland på 30-talet och ser att exakt samma sak kan hända igen. Men den här gången kanske också i Sverige?
 
Nynazismen i Sverige har lärt sig läxan. Man har putsat fasaden och pratar ”så människor förstår”. Och att allt fler lyssnar och attraheras av den tillrättalagda retoriken, går att se i opinionsundersökningar. Det skrämmande är att så många väljer att inte se vad som ligger bakom, och vad nazisternas mål är. Och om inte människor ser likheten och vaknar till kan historien återupprepa sig. Jag är på allvar rädd att det händer, och det börjar här och nu. Sorteringen av människor utifrån hudfärg eller annat är livsfarlig.
 
Någon gång i framtiden kommer vi att ställas till svars för vad som händer nu. När mina barnbarn frågar mig vad som hände och vad jag gjorde, så ska jag säga ”Jag gjorde motstånd. Och det gjorde din mamma också.”

20 augusti 2015

Låt oss slippa "sommarminnen"

Idag började skolterminen i Tyresös skolor. Många barn har längtat och sett fram emot just idag. Endel hade svårt att somna igår, med väskan färdigpackad bredvid sängen och magen full av fjärilar.

Eftersom jag har tre barn så har jag fått möjligheten att vara med vid skolstarten många gånger. Det är alltid fint väder, barnen har blivit påtagligt större sedan i våras och luften är full av förväntan. Det är liksom konstant.

En annan sak som har varit konstant för mina barn, oavsett om de har gått i 1:an, 3:an eller 5:an, oavsett skola och oavsett vilken lärare de haft är första arbetsuppgiften de får. "Rita, skriv eller berätta om ditt sommarlov." Ibland uppmanas barnen också att ta med sig ett "sommarminne". Låt mig få förtydliga redan här att jag förstår den pedagogiska tanken, och den är säkert god. Lika säker som jag är på att de flesta - åtminstone yngre - barnen längtar till skolstarten, lika säker är jag på att några barn har svårt att sova kvällen innan av just den här anledningen.

Rädda barnen gör beräkningar på hur många barn som lever i barnfattigdom, och LO har tagit fram siffror på hur många familjer som aldrig har råd att åka på semester eller har tillgång till en sommarstuga. Oavsett vilka siffror man väljer att hänvisa till, så vet jag att många barn får ta konsekvenserna av att familjerna har det tufft ekonomiskt. I snitt är det flera barn i varje klass som lever i ekonomisk utsatthet.

Även om en skogspromenad i Tyrestaskogen, eller ett dopp i Albysjön kan vara nog så kul, så är det inte särskilt roligt att berätta om när ens klasskompisar har med sig resminnen från världens alla hörn. När ska de här barnen få en brejk? Skolan börjar med att några barn väljer att berätta att de har varit i Spanien fastän de i själva verket inte har lämnat kommungränsen på hela sommaren. Sedan har de en hel termin på sig att hitta på ursäkter till att inte gå på kalas, för att de vet att familjen inte har råd att köpa presenterna som förväntas.

Redan första skoldagen uppmanar läraren i yngsta dotterns klass att barnen ska ha med sig en frukt varje dag för att lunchen ligger så sent. Jag kommer osökt att tänka på en kille jag känner som hade det fattigt hemma. Han hade aldrig med sig varken frukt eller matsäck för de hade inte råd. En dag hade läraren tröttnat och läxade upp honom med att gå hem och säga till mamma att köpa apelsiner, för det är billigt. Skammen han kändre då lever kvar fortfarande, flera år senare.

Jag önskar att den första uppgiften i skolan istället kunde vara "Hitta på ett sommarlov till någon, vem som helst - rita och berätta". Det skulle nog bli roligare för de flesta.