Om den oädla konsten att ta sig ur ett inmålat hörn.

Vad gör den som har målat in sig i ett hörn? Om man är styrande politiker i Tyresö så säger man att det är flyktingarnas fel. Fastän de inte varken har en pensel i handen eller ens befunnit sig i rummet. Låt mig berätta.

Jag tror att alla kan vara hyggligt överens, i olika grad, om att det finns utmaningar i kommunen. Inom förskolan växer barngrupperna för varje år, och personaltätheten minskar. Det är för visso ett gemensamt problem för hela länet att det inte finns tillräckligt många utbildade barnskötare och förskolelärare, och att dessa är svårrekryterade grupper. I Tyresö förvärrar situationen kraftigt för att alliansen under de senaste sju åren inte öppnat en enda ny förskoleavdelning netto. För varje ny avdelning som har öppnats så har lika många stängts. Under samma period har antalet förskolebarn ökat markant. Det behövs inga djupare kunskaper i matematik för att inse att barngruppernas storlek därmed har ökat. Problemet är alltså inte nytt, men förvärras för varje år.

Även skolan i Tyresö är hårt drabbad av alltjämt ökande klasstorlekar. Trots vallöften om mindre grupper ges inga reella möjligheter till detta av den styrande majoriteten, eftersom detta ska ske ”inom ram”. Det innebär att det inte får kosta något, särskilt när skolan inte ens får uppräkning för pris och lönekompensationer, vilket bara det innebär ett besparingskrav 2016 på 3,1 % (SKLs siffror). Då kan inga nya lärare anställas, simple as that. I både 2010 och 2014 års valrörelser har mindre barngrupper och minskade klasser varit på tapeten i olika omfattning. Men inte under ett enda år sedan 2010 har några ekonomiska insatser gjorts i den riktningen av den moderatstyrda Alliansen. Dessutom omöjliggörs ekvationen om minskade klasstorlekar ytterligare av det strategiska arbetet som pågår med att avveckla skollokaler som anses vara för stora.

Låt mig få ta ett exempel till. Media har rapporterat om att socialtjänsten befinner sig i fritt fall. Just nu är läget akut, chefer och medarbetare flyr kommunen. Halva styrkan som jobbar med barn har sagt upp sig, där ingår samtliga enhetschefer. Problemen är inte nya, utan har pågått under lång tid. Ytterst handlar hela den nedåtgående spiralen om ett svagt politiskt ledarskap och en kraftig underfinansiering av verksamheten som pågått under lång tid. En oberoende konsultrapport pekade 2013 på att kostnaderna varit lägre än vad som förväntas i jämförelse med andra kommuner. Konsulten beskriver sänkningen av standardkostnaden för Individ- och familjeomsorgen mellan åren 2009 och 2011 som ”anmärkningsvärd”.

När media nu rapporter om det allvarliga läget i Tyresö så blir det jobbigt, tycker vissa. För visso har man svårt att se sin egen roll i att man målat in sig i ett hörn. Det krishanteras, träffas och dras upp talespunkter om hur detta ska bemötas, hur ska man hantera media? Hur tar vi oss ur det här helskinnade? Vems fel ska det vara?  *trumvirvel*  Någon kläcker idén att det är invandringens fel. Ridån går ner.

Vi står nu inför en situation i Tyresö där ledande politiska företrädare kommer att förklara kommunens problem med att det kommer hit ensamkommande flyktingbarn. Trots att problemen uppstått flera år innan de här barnen ens lyckas ta sig från krig och förtryck. Långt innan vi visste att flyktingmottagandet skulle öka. Till och med problemen som samhällsbyggnadsförvaltningen har (många byggplaner pågår i kommunen, samtidigt som konsultfirmor dammsuger kommunerna i regionen på folk som kan det här med plan och exploatering) kommer att vara de ensamkommande barnens fel. Inte ens det faktum att staten hittills överkompenserat kommunen för kostnader kommer att hjälpa. (I år förbättras socialnämndens kraftiga underskott med ca en miljon kronor för arbetet med ensamkommande barn.)

Det här smaklösa sättet att ta sig ur ett hörn som man själv har målat in sig i, är för mig ganska chockerande. Jag hade faktiskt högre tankar om gänget runt ratten. Jag hoppas att några av dem tar jullovet till att fundera en vända till. Om modet att ta konsekvenserna av sina tidigare beslut. Kanske våga fatta nya beslut i en annan riktning. Men framför allt att inte skylla på de mest utsatta i samhället, de som inte har en chans att försvara sig.