22 september 2017

Idag handlar det inte om oförsoning

Har vi kommit att leva i en tid som domineras av oförsoning? Allt oftare när någon begår ett eventuellt misstag ropas mer eller mindre reflexartat: Avgå! Att fråga sig varför någon gjort som den har gjort blir sällan intressant. Och utrymmet för att lära av sina erfarenheter tenderar att utraderas.

Jag har gjort många misstag - det tror jag att de flesta av oss har gjort. Och jag vill gärna tro att jag har lärt mig något varje gång. Att jag trots att jag grämer mig för att jag kunde ha gjort annorlunda ändå kommer att agera annorlunda nästa gång jag befinner mig i en liknande situation. Att lära av sina misstag är en del av att växa som människa.

Den människan som aldrig har gjort ett misstag finns inte. Och finns hon vill jag inte ha henne omkring mig, för då saknar hon förmodligen all form av empati.

Att tillåtas att göra misstag och att växa genom dem har givetvis en gräns. Vi måste alla följa de lagar som stiftas. Extra anmärkningsvärt skulle det förstås vara om politiker, eller när chefer för myndigheter bryter mot lagen. Sådant får konsekvenser, och så måste det vara.

När vi i allt mindre utsträckning, som jag upplever det, tillåter andras misstag så kommer det att leda till att personer med olika uppdrag inte kommer att ha lika breda erfarenheter. Jag tror inte att det är en önskvärd utveckling. Det gäller i synnerhet för politiker.

Inom mitt parti har vi inte alltid behandlat varandra så respektfullt som en kan förvänta sig, det finns nog exempel i andra organisationer också. Men jag har sällan skådat något i närheten av det Anna Kinberg Batra utsattes för av sin egen organisation.

Hon sa på en pressträff att ”vi moderater är inte snälla mot varandra”. Nej, det har vi alla sett. Männen i hennes eget län var till exempel de som drev fram närmandet mot SD. Det gillades inte av väljarna som flydde till andra partier. Då sa samma män att Anna kommunicerat dåligt. Insikten om att politiken var det som gjorde att väljarna lämnade i snabb takt var obefintlig. Anna fick lämna under exceptionellt förnedrande former. Nu ska moderaterna välja en ny partiledare, som suttit i samma partiledning och varit en del av att vrida partiet mot de ”nya gamla moderaterna”. Inget tyder på att politiken förändras. Men jag är övertygad om att det är just politiken som väljarna vänder sig emot, inte vem som för fram den.

I Tyresö har Moderaterna under flera år kraftigt misskött socialförvaltningen. Personalen har inte fått rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb. Besparingskrav har lett till minskat utrymme för förebyggande verksamhet. Placeringarna för utsatta barn ökar och kostnaderna skenar. Utrymmet för förebyggande verksamhet utraderas därmed och personalen får ännu högre arbetsbelastning. Spiralen fortsätter neråt i allt snabbare takt samtidigt som underskotten ackumulerats de senaste åren till över 100 miljoner kronor.

Läget är så allvarligt att kommunsstyrelsens ordförande nu har tappat tålamodet och petar sin ordförande i socialnämnden. Men igen – vilka var förutsättningarna? Socialnämnden har varje år avkrävts nya besparingar. Allt fler orosanmälningar görs, och det finns inte utrymme för förebyggande arbete, att få hjälp utan biståndsbeslut. Det finns inte utrymme att jobba med familjer innan det har gått så långt att lagen kräver det. Och då blir det dyrt.

Kan det vara så att det är politiken det är fel på, att budgeten inte tillåter en rimlig nivå på socialförvaltningen? Moderaterna gör fel prioriteringar. Och hjälper det i så fall att bara byta ut den som försöker att genomföra den förda politiken?

Svaret är såklart nej. I det här fallet handlar det inte om enskilda misstag som inte kan förlåtas. Idag handlar det inte om oförsoning. Det är inte i första hand socialnämndens ordförande som är det största felet, utan den politik hans parti företräder.

2 februari 2017

Riskeras kvinnors hälsa när M bjuder in SD?


Moderaterna släpper in Sverigedemokraterna i salongerna för samtal och samarbeten. I god tid före valet måste ju därför helst SDs uppenbart bruna historia tvättas och putsas. SDs nazistiska rötter kallas nu för ”auktoritära” rötter av moderattoppar. Men en sked är en sked. SD är grundat av nazister och är fortfarande idag ett fascistiskt parti.

Kristdemokraterna myser. Möjligheterna att bilda en mörkblå regering ökar. För visso med bruna inslag men det är inget som egentligen skaver. Nu kommer deras hjärtefrågor, som abortfrågan, landa betydligt tyngre i förhandlingarna om maktbalansen. Här kommer KD att få fullt stöd från SD. Abortmotståndet är ju en naturlig del av nationalismen. Kvinnans huvudsakliga uppgift är att föda fram fler individer ur den ”egna rasen”, varför abortmotståndet är överordnat det som brukar kallas sexuell och reproduktiv hälsa, kvinnors rätt till sin kropp, sin sexualitet och rätt till fri abort.

Inget gör mig mer förbannad än när män – för det är nästan alltid män – tar sig rätten att bestämma över kvinnor och deras kroppar runt om i världen. Kampen för kvinnors självklara rätt till abort måste fortsätta. Idag ser vi hur utvecklingen går åt fel håll i länder nära oss. Polen är ett exempel. Trumpadministrationen drar in på alla bidrag till organisationer som kämpar för fri abort runt om i världen. Den kristna högern i USA bekostar kampanjer och rättsprocesser i akt och mening att försvåra för kvinnor att göra aborter, även i Sverige.

Illegala aborter är en av de vanligaste orsakerna till unga kvinnors död. Runt om i världen dör hundratals kvinnor varje dag, i sviterna efter att ha druckit blekmedel, använt en strumpsticka eller besökt tveksamma ”läkare”.

Året var 1929 i Borlänge. En ung kvinna, Judit, var förtvivlad, hon såg sin framtid och sina drömmar krossas. Hon hade varit ännu yngre när hon träffade sin man och tidigt fick barn. Nu var hon fast i en relation som hon ville lämna, men hur skulle hon klara sig och sin 5-åriga dotter? Och till på köpet var hon gravid igen. Ett barn till skulle låsa fast henne i ett liv hon inte ville ha. Judits föräldrar såg dotterns djupa olycka och bad henne ta med sig flickan och flytta tillbaka hem till Islingby. Men förmodligen var Judit en smula stolt (kvinnor i hennes släkt har en tendens att vara det), och förmodligen ville hon ta kampen för sin egen framtid istället för att låta den fullständigt slås i spillror. Det kan inte ha varit ett lätt val, när hon bestämde sig för att försöka avbryta graviditeten. Det är ju sällan det. På den tiden fanns det ingen laglig hjälp att få. Ingen läkare skulle hjälpa henne. Det var en stor risk hon tog den dagen, Judit, men hon bedömde alternativet som värre. Det gick fel. Aborten misslyckades fullständigt. Barnet föddes friskt men Judit dog senare i blodförgiftning.

Normaliseringen av fascismen går fort nu. Att låta SD vara med och sätta dagordningen i svensk politik skulle vara en fullständig mardröm. Vem som helst begriper att de inte kommer att nöja sig med att diskutera flygskatter. Vi kommer kanske först att se hur kulturpolitiken förändras, sedan kommer proppen att dras ur fullständigt. Moderaternas inbjudan till SD kan vara ett första steg till en hotad aborträtt även i Sverige.  


Vi får inte gå tillbaka dit. I Sverige har vi lämnat tiden bakom oss när unga kvinnor som Judit riskerade att dö i illegala aborter. Kvinnorörelser världen över kämpar för kvinnors rätt till sin kropp, sin sexualitet och till fri abort. Sverige har genom sin mångåriga kamp för jämställdhet ett extra ansvar i det arbetet, med internationella kontakter. Men vi ska inte behöva ta fighten om vår egen lagstiftning en gång till.