Har vi kommit att leva i en tid som
domineras av oförsoning? Allt oftare när någon begår ett eventuellt misstag
ropas mer eller mindre reflexartat: Avgå! Att fråga sig varför någon gjort som
den har gjort blir sällan intressant. Och utrymmet för att lära av sina
erfarenheter tenderar att utraderas.
Jag har gjort många misstag - det tror jag att de flesta av
oss har gjort. Och jag vill gärna tro att jag har lärt mig något varje gång. Att
jag trots att jag grämer mig för att jag kunde ha gjort annorlunda ändå kommer
att agera annorlunda nästa gång jag befinner mig i en liknande situation. Att
lära av sina misstag är en del av att växa som människa.
Den människan som aldrig har gjort ett misstag finns inte.
Och finns hon vill jag inte ha henne omkring mig, för då saknar hon förmodligen
all form av empati.
Att tillåtas att göra misstag och att växa genom dem har
givetvis en gräns. Vi måste alla följa de lagar som stiftas. Extra
anmärkningsvärt skulle det förstås vara om politiker, eller när chefer för
myndigheter bryter mot lagen. Sådant får konsekvenser, och så måste det vara.
När vi i allt mindre utsträckning, som jag upplever det,
tillåter andras misstag så kommer det att leda till att personer med olika
uppdrag inte kommer att ha lika breda erfarenheter. Jag tror inte att det är en
önskvärd utveckling. Det gäller i synnerhet för politiker.
Inom mitt parti har vi inte alltid behandlat varandra så
respektfullt som en kan förvänta sig, det finns nog exempel i andra
organisationer också. Men jag har sällan skådat något i närheten av det Anna
Kinberg Batra utsattes för av sin egen organisation.
Hon sa på en pressträff att ”vi moderater är inte snälla mot
varandra”. Nej, det har vi alla sett. Männen i hennes eget län var till exempel
de som drev fram närmandet mot SD. Det gillades inte av väljarna som flydde
till andra partier. Då sa samma män att Anna kommunicerat dåligt. Insikten om
att politiken var det som gjorde att väljarna lämnade i snabb takt var obefintlig.
Anna fick lämna under exceptionellt förnedrande former. Nu ska moderaterna
välja en ny partiledare, som suttit i samma partiledning och varit en del av
att vrida partiet mot de ”nya gamla moderaterna”. Inget tyder på att politiken
förändras. Men jag är övertygad om att det är just politiken som väljarna
vänder sig emot, inte vem som för fram den.
I Tyresö har Moderaterna under flera år kraftigt misskött
socialförvaltningen. Personalen har inte fått rimliga förutsättningar att göra
ett bra jobb. Besparingskrav har lett till minskat utrymme för förebyggande
verksamhet. Placeringarna för utsatta barn ökar och kostnaderna skenar. Utrymmet
för förebyggande verksamhet utraderas därmed och personalen får ännu högre
arbetsbelastning. Spiralen fortsätter neråt i allt snabbare takt samtidigt som
underskotten ackumulerats de senaste åren till över 100 miljoner kronor.
Läget är så allvarligt att kommunsstyrelsens ordförande nu
har tappat tålamodet och petar sin ordförande i socialnämnden. Men igen – vilka
var förutsättningarna? Socialnämnden har varje år avkrävts nya besparingar.
Allt fler orosanmälningar görs, och det finns inte utrymme för förebyggande
arbete, att få hjälp utan biståndsbeslut. Det finns inte utrymme att jobba med
familjer innan det har gått så långt att lagen kräver det. Och då blir det
dyrt.
Kan det vara så att det är politiken det är fel på, att
budgeten inte tillåter en rimlig nivå på socialförvaltningen? Moderaterna gör
fel prioriteringar. Och hjälper det i så fall att bara byta ut den som försöker
att genomföra den förda politiken?
