Vad fan får jag för pengarna?

Jag får massor, därför vill jag också ge. Det handlar inte bara om pengar, det handlar om vilket samhälle vi vill ha, idag och imorgon.

Det finns ändå några som Leif Östling, det har det nog alltid funnits. Stenålders-Leif grabbade säkert åt sig det bästa av bytet, och såg till att någon annan fick bära hem det. Men de allra flesta är inte som Leif, för då hade vi inte haft en värld där majoriteten tillhör den grupp som gärna hittar gemensamma lösningar och gör det tillsammans.

För ett tag sedan blev jag varse att bilen jag har, en elhybrid, skulle passa Leif Östling som hand i handsken (han kör nog nyare och dyrare bilar, men ändå). Om bilen har stått stilla för länge behöver jag starthjälp, men jag får inte ge starthjälp till någon annan, det klarar batteriet inte av. Vem utvecklar en sådan bil? Och tänk om alla skulle köra elhybrider, hur skulle vi då kunna hjälpa varandra igång?

Att inte få hjälpa till kan faktiskt vara lika frustrerande som det är för Leif att betala skatt. Jag känner många som inte får bli blodgivare av olika anledningar, själv har jag blivit nekad flera gånger. Jag skulle också vilja ha köksskåpen fulla av de där kaffemuggarna man får, för att man faktiskt har hjälpt till.

Från tid till annan kommer uppmaningar att göra något enkelt men konkret för att rädda livet på en annan människa, att anmäla sig till Tobiasregistret. Genom att donera blodstamceller (vid en eventuell matchning) kan man faktiskt hjälpa någon annan att bli fri från cancer. Stanna vid tanken en stund. Om jag topsar mig i munnen hemma, skickar in det och sedan lyckas matcha med någon. Då har jag möjlighet att faktiskt rädda livet på någon som annars kommer att dö.

Jag fylldes av känslan av att kunna göra något stort, kanske det största som går att göra, utan att det kostar mig något. Tyvärr mattades känslan när jag insåg att jag var för gammal. Medelåldern på presumtiva donatorer i Tobiasregistret behöver föryngras och nu behöver de fylla på med personer under 35 år. Vi som är för gamla får nöja oss med att skänka en slant för att arbetet ska kunna fortsätta.

Jag är så glad att jag bor i ett samhälle som präglas av gemenskap och att hitta lösningar tillsammans. Där vi tar hand om varandra. Där det inte spelar någon roll om du är rik eller fattig när du blir sjuk, du kommer att få hjälp ändå.

Den som varken har lämnat blod, givit starthjälp med bilen, eller anmält sig till Tobiasregistret kommer ändå att få hjälp när hen behöver det. Istället hjälper hen till med något annat, höjer kanske sin röst för någon som inte orkar i ett annat sammanhang. Eller åtminstone via skattsedeln, men utan att böla som Leif.

Jag älskar den svenska samhällsmodellen.